Rustningar och pannluggar

När jag var liten fanns det en kille i kvarteret som alltid drog ner mössan i höjd med ögonbrynen och drog upp blixtlåset i de uppfällda kragarna så munnen och halva näsan försvann. Kvar fanns bara ett kikarsikte och hans ögon – som oftast undvek att möta min blick. Vi klär oss i olika tjocka RUSTNINGAR, släpper in olika mycket av omvärlden. En del stänger om sig själva, utan att kanske tänka på det själva. Tänk på det nästa gång du ser någon med oroväckande lång PANNLUGG. Närma dig henne försiktigt.

Livet växer till på bredden

De flesta verkar tro att livet är något som växer på längden, när det i själva verket växer till på bredden. I alla fall borde man leva på det viset.

Initialnegativa

Det är vanligare med människor som är INITIALNEGATIVA än tvärtom. Varför är det så?

Sökare är din identitet

"Vad ska jag göra? Vem ska jag vara?". Jag känner många sökare. Människor som hattar mellan olika jobb, relationer och platser i livet. Ena dagen si, andra dagen så. Gång på gång bestämmer de sig för att ändra på sitt liv – ofta under högtidliga former. "Nu är det definitivt! Nu ska det ske! Nu börjar mitt verkliga liv, det liv jag är ägnad för!" Och så gör de den där förändringen, byter jobb, partner, livsstil, bostad... Men redan efter några veckor kommer tvivlet och så är det dags att bryta upp igen. Tillbaka till noll och tillbaka till "Vad ska jag göra? Vem ska jag vara?".
Då vill jag säga: "Jag vet vem du är. DIN IDENTITET ÄR SÖKARENS. Ditt liv börjar här och nu".

Vi är här samtidigt

Vi sitter och tittar på alla trötta morgonrusningsmänniskor på trottoaren, utanför bussfönstret och vi ser att alla har nyduschat hår och att alla har lite trötta ögon. Alla låg nyss på kudden och tyckte det var mer eller mindre jobbigt att skiljas ifrån den.
Så skönt att tänka att vi alla, vi i bussen på trottoarerna och i bilarna är HÄR SAMTIDIGT. Våra liv tajmade varandra. Vi är här samtidigt. Det borde vara tillräckligt för att vi ska ha lite mer medkänsla och förståelse för varandra.

Harmonisk distans

För att verkligen se sig själv, det goda och det dåliga, behövs en alldeles särskild sorts exklusiv ensamhet. Om ett sådant tillstånd finns. Totalt lugn och absolut ro kanske inte existerar. Kanske är det väldigt få som verkligen sett sig själva – som dom är - med HARMONISK DISTANS.

Kroppsstyrd

Man kan nästan se på en människa vilken kroppsdel, yttre eller inre som dominerar henne. En stor mätt mage, ett trasigt hjärta, en begåvad hjärna, ett tungt sinne, ett par nyopererade bröst. Vilken kroppsdel dominerar dig just idag?

Vernissageburka

Sociala fobier har vi väl alla lite till mans. Själv drömmer jag ofta om en egen galleriväggsvit VERNISSAGEBURKA. Se konsten - utan att synas.

Pånyttfödelse

I sällsynta fall föds människor på nytt under sin levnad. Befruktningen sker ofta i hjärnan - som sedan får agera livmoder för den nya individen. Det nya jagets foster växer till inne i huvudet och tar så småningom hela kroppen i anspråk. Längden på graviditeten varierar - från några veckor till flera år. En dag har det nya inre jaget helt tagit över det gamla.

Stora och små bitar

När min son var liten var det lätt att känna till hans hela värld. Jag visste vad han brukade leka med, kunde hela hans ordförråd och kände till miljöerna han rörde sig i. Jag brukade tänka mig att hans huvud var fyllt av några stora färgglada Duplo-klossar, som kunde pusslas ihop i några enkla kombinationer. Med tiden blir klossarna, legobitarna fler och mindre - vi går från Duplo till vanligt Lego - och kombinationerna känns oräkneliga. Jobbigt.

Stänga av omvärlden

Jag mår dåligt. Jag orkar inte möta någon när jag inte är mig själv. (Låser dörren för omvärlden.) Jag orkar inte se hur alla andra har det. (Drar ner persiennerna och gardinerna för fönstret.) Jag orkar inte konfronteras med kallprat och vardagsverklighetens myndigheter. (Kopplar ur jacket.) Jag orkar inte vara den svagaste i kretsen av mina närmaste. (Stänger av mobilen.)
Jag stänger av mobilen för att kunna höra mina egna tankar, klart och tydligt. Jag behöver skapa mig en omvärld som är stor nog att innehålla syre för min återhämtning. En omvärld som är tillräckligt liten och enkel för att jag skall orka med den.

Rosebuds

Jag är i London. Står i största musikmediabutiken och bläddrar fram B i alfabetet på pop/rock. ”BLOW MONKEYS”. Skrattar för mig själv. Blow Monkeys? Varför tittar jag efter Blow Monkeys, det var ju säkert tjugo år sedan jag verkligen lyssnade på dem. Det måste vara någon ouppfylld dröm om att hitta just den där ovanliga maxitolvan av The man from Russia som fortfarande ligger långt fram i önskningarnas medvetande och gnager. På samma sätt letar jag COWBOYSKJORTOR med pärlemo-tryckknappar så fort jag kommer till USA, såna som Elvis hade i en film – fast jag vet att jag ser ut som en lite lönnfet squaredance-dansare i en sådan.
Ja ja, jag har i alla fall identifierat mina ROSEBUDS.

Jag Jag Jag AB

Visitkorten, pressreleaserna och de egna hemsidorna går nedåt i åldrarna. Entreprenörerna anfaller. Jag fick ett visitkort av en sån minimänska med jättedrömmar. Hon tillverkade screentryckta wettexdukar med Barbie & Ken på.
Jag Jag Jag AB stod det på kortet.

Michael J Fox-ilska

I amerikanska filmer får ofta de manliga skådespelarna en särskild sorts MICHAEL J FOX-ILSKA. Ett kort intensivt känsloutbrott där de vanligtvis slår med båda nävarna mot en bils motorhuv, sparkar till en papperskorg, ett bildäck eller bara gör en snärtig rörelse rätt ut i luften, som om de grep efter en flygande fluga och sedan kramade den sönder och samman.
Sen är det över. Är inte den där Michael J Fox-ilskan – en intensivare, kortare, extrovert ilska – att föredra, framför en mer inåtvänd långdragen och illa formulerad ilska?

Erfarenhetskarameller

Vi är med om så mycket. Stora och små saker vi aldrig riktigt hinner prata med varandra om. Vi reser ut i världen, gör upptäckter och låter så att säga kameran göra jobbet. Några dagar hemma igen, så är resan redan ett blekt minne, nästan borta. Varje dag ser vi helt nya människor i tunnelbanan. Vilka är dom? Vart är dom på väg? Hur verkar dom ha det? Vi hör samtal på jobbet, pratar med någon vi inte brukar prata med – lär oss något nytt. Hursomhelst: Vi borde lära oss mer att suga på karamellen. Alla slags ERFARENHETSKARAMELLER.

Allas slaskhink

Jag lyssnar och lyssnar på vännerna som aldrig ställer mig en fråga. De är fullt upptagna med sig själva. Ibland när det blir för mycket känner jag mig som ALLAS SLASKHINK.

Missapapperskorgenmelankoli

Alla som någon gång missat att pricka skräpet i papperskorgen när dom samtidigt varit lite nere vet vad Missa papperskorgenmelankoli är för något. Och det gäller inte bara papperskorgar. Dörrar som öppnas åt det håll man inte tror de ska öppnas åt, och tusen andra SMÅ NEDERLAG, kan ha samma effekt.

Arabiska fullblod

Hon hade inte många hästar i stallet – men de var åtminstone ARABISKA FULLBLOD.

Relationsrodeo

RELATIONSRODEO är ett bra ord. Människor, som ena parten i en relation, tar olika tid att rida in. Vissa ”hästar” är lättare att tämja än andra. Andra sparkar bakut och kastar med hela kroppen så fort någon ens snuddar vid dem. Man blir avkastad en gång, två gånger, tre gånger. När båda parter försöker rida in varandra blir det många blåmärken och ömmande leder. Det kanske är en relation mellan två rodeoryttare (två tämjare) eller en relation mellan två rodeohästar (frihetstörstare).
Rodeohästen muttrar då och då att den inte behöver någon rodeoryttare. Rodeoryttaren känner sig å sin sida rätt fånig utan sin häst. Tack och hej nästa häst.

Karaktyrifiering

Vi kan inte undvika den ständigt pågående KARAKTYRIFIERINGEN av oss själva – hur mycket vi än försöker.

Min mantel

Jag tänker ofta att jag bär mitt eget liv som en MANTEL. Den blir längre och längre när år läggs till år som årsringarna i trädets stam. Vid fyllda fyrtio drar jag runt ett helt sjok av sammet i gatornas smuts. Visst, den är lite solkig min mantel, men den är min och ingen annans. En mantel kräver god hållning. Jag rätar på ryggen.

Rullande buskar

RULLANDE BUSKEN är ständigt i rullning. När ska han slå rot?

Uppblåsbara tankar

På ett litet antikvariat hittade jag en gång en japansk bok om sextiotalsarkitektur. Den var rik på bilder. Skyskrapor i glas, pastellfärgade punkthus, bostadsområden med motorvägar till tak och palats på pontoner, långt ute till havs. De flesta av de arkitektoniska verken i boken hade aldrig lämnat ritbordet.
Jag minns särskilt en sida i boken – modellen av den KYCKLINGGULA UPPBLÅSBARA OS-ARENAN. Vilket underbart vansinne! Tänk stort! Tänk tvärtom! Tänk japanskt!
Sen dess har jag ofta påmint mig själv om att tänka mer i banor typ ”kycklinggula uppblåsbara OS-arenor”...

Aldrig någonsin färdigt

Det hade med byggnadsställningar att göra. Som barn brukade jag fundera över att det skulle komma en dag då allt var färdigbyggt och färdigrenoverat. Och det gällde inte bara staden, min egen stad, utan också hela världen. Men en dag, på väg till jobbet, såg jag hur man reste byggnadsställningar mot grannhusets fasad IGEN, och jag mindes vad jag tänkt som liten. Jag drabbades av den grundläggande insikten att INGENTING BLIR NÅGONSIN FÄRDIGT. Allt är ett enda PÅGÅENDE - med eller utan oss.

Sökare och Hittare

Man kan enkelt dela in fågelskådare i två grupper. De som aktivt söker efter fåglarna - åker land och rike kring för att se nya arter. Och de som snubblar över fåglarna när de är ute i markerna. SÖKARE OCH HITTARE. jag tror inte bara det gäller fågelskådare. Vi är alla antingen Sökare eller Hittare.

Säla

SÄLA - det totala sättet att koppla av - fullständigt. "Jag lägger mig och sälar lite".

Snackstristess

Jag går på middagar. Förvånas ofta över hur det jämt följer nästan samma schema. Hej och välkommen, välkomstdrink och snacks, förrätt, varmrätt, röka på balkongen, efterrätt, sprit och lite mer ”fria diskussioner”. Varför denna SNACKSTRISTESS?
En gång bestämde vi oss för att hoppa över välkomstdrink, snacks, förrätt, varmrätt och gick istället direkt på ostbrickan och vin i mängder. De fria diskussionerna började fyra timmar tidigare än vanligt. Gästerna öppnade sig, sanningar sades, bekännelser gjordes och det blev en kväll vi alla minns. Kvällen vi lärde känna varandra.

En dag flög fjärilen ur mig

Ledsen känsla: EN DAG FLÖG FJÄRILEN UR MIG. Jag var bara puppan.

Fr.o.m. idag: Jazz

Det skulle vara skönt att skriva in ”FRÅN OCH MED IDAG ska jag vara intresserad av jazz” i almanackan” Att tänka mer på det viset.

Kärlekens njurstenar

Gamla kärlekar ligger kvar och skaver - som njurstenar - fast i hjärtat.

Bittra frön

Se upp för de små hårda fröna av bitterhet. De börjar lätt gro i människors inre. Växer som ogräs i hela huvet. Nästan omöjliga att gallra bort. De tar snabbt över hjärnan, sinnena, minnena, förnuftet och drömmarna. Det finns människor som till 99% består av ren bitterhet. Tips: Den envisa Bitterheten trivs i trånga mörka huvuden. Låt därför huvet få solljus genom öppna ögon och öron så ofta som möjligt. Sörj för god luftväxling.

Fågelungar i fickorna

Jag såg en man bli tröstad. Han grät och tårarna trillade ner på hans trenchcoat. Han var av en annan sort. Skör, vacker. Han skulle kunnat ha haft fågelungar i fickorna.

Komihåg

Det är bra att påminna sig om saker som måste göras under dagen. Annars blir de kanske aldrig gjorda.

Privatlivet är ute och cyklar!

Hjälp, jag har babblat för mycket om mig själv och allt det som är mitt till på tok för många! (Det kommer som en spya, allt på en gång, rätt i örat på folk). Hjälp, privatlivsbabblet har fått eget liv och egen cykel! (Jag hör hur det knirrar och knarrar på stans gator). Hjälp, privatlivet är ute och cyklar!

Markera närvaro

Hur många gånger har jag inte markerat närvaro – suttit med i långdragna möten och på sömniga tillställningar – samtidigt som mitt mer levande jag rymt till platser där jag så mycket hellre vill gå och dagdrömma.

Rostiga gafflar

Någon sticker en rostig gaffel i något av alla mina öppna sår – och jag tvärdör. Vet dom att dom träffar mitt i prick när dom sticker mig just där? Är han eller hon beräknande ond? Är det med flit eller bara en lyckträff? Finns det en utvald rostig gaffel för varje sår i min själ, som vrids om för att då och då påminna mig om mina fel och brister?

Egentligen borde man...

Egentligen borde man umgås mer med människor som fortfarande har förmågan att verkligen njuta av ett enkelt rött äpple.

En egen nisch

I ett djurprogram en gång såg jag en väldigt speciell liten groda. Den väldigt speciella grodan satt och väntade på en lika speciell fjäril innanför kronbladen på en väldigt speciell orkidée, någonstans högt upp under trädkronorna i Amazonas. Grodan hade samma väldigt speciella färg som orkidéens kronblad och den väldigt speciella fjärilen hade samma färg och form som orkidéens pistill. Då och då landade en sådan fjäril hos en sådan groda – och blev genast uppäten. Grodan hade vad ekologerna kallar en egen nisch i ekosystemet.
Jag skulle vilja ha en sån, väldigt egen och speciell, nisch.

Vilja gå av

Ibland är jag så stressad att jag vill gå av i förväg, vid en helt annan hållplats än den jag är på väg till – bara för att få gå av.

Svenska Dagbladet, fredagen den 5 juni 1998

Den här artikeln publicerades i Svenska Dagbladet för snart tio år sedan. Klicka på bilden och läs!