Stå för nära

Vissa människor föds som NATURBARN. För naturbarnen verkar alla de vanliga sociala oskrivna reglerna inte existera. Som att STÅ FÖR NÄRA och prata för högt - ställa klumpiga frågor som på olika sätt är obekväma, intima, privata.

Någonannanslycka

Ibland finns det en gräns för hur mycket någonannanslycka man orkar bekräfta. Ibland kan någonannanslyckan fungera som batteri.

Representera sig själv

Ibland är man tvungen att möta världen och representera sig själv. Ett nog så krävande uppdrag.

Så stora kramar finns inte

En del människor söker bekräftelse, i alla situationer, dygnet runt. Och hur mycket bekräftelse och erkännande de än får är de aldrig nöjda. De behöver större kramar! Fler kramar! Någon borde upplysa dem om att så stora kramar finns inte.

Parallella världar

Ibland, när jag sitter i köket och skriver, händer det att kylskåpet byter tonart. Ibland är det lampan som blinkar till. Jag brukar tänka att mitt medvetande zappats från en parallellvärld till en annan. Efteråt känns allt fortfarande bekant - och samtidigt alldeles annorlunda.

Nya prövningar

Ibland uppgraderas vi och får klättra upp till nästa nivå - och nya prövningar. Jag kan känna det som att jag är stark nog att ta nya smällar. Andra slags smällar.

Egna förorter

Den österrikiske författaren Peter Handke har ett bra uttryck någonstans i en av sina romaner: Att befinna sig I FÖRORTERNA AV SIG SJÄLV.

Flämt!

Det är aldrig bra att FLÄMTA och HÄNGA I BAKHASORNA för mycket. Det är en dålig strategi.

Skratthjälp

Ibland känner jag att jag hjälper folk att skratta. Ungefär som att jag åderlåter dom, eller snarare förlöser dom, på skratt som sitter långt långt inne. Det behövs ofta bara något litet kul, någon liten lustighet - så skrattar dom så ögonen tåras. Även jag har vänner som hjälper mig att skratta. Vi får hjälpas åt allihop.

Duschtid = Tröstbehov

Man kan avgöra på tiden en människa tillbringar i duschen hur mycket tröst hon behöver. Det finns nämligen ett samband mellan Duschtid och Tröstbehov.

En känsla av klarhet

Jag kan få sekundsnabba attacker av klarhet. Plötsligt, pang bom, ser jag livet och min omvärld klart och tydligt. Det känns som när man haft en stark minttablett i munnen en vinterdag och sedan silar in kall luft mellan tänderna. Eller som den stickande friska känslan av en Vicks inhalator. Jag brukar tänka att de där sekunderna är en slags skarvar i min egen utveckling - sekunden då jag uppgraderas.

Stenansikte

Ibland tror jag att jag deltar i samtal och kommunicerar vad jag tycker och tänker- i själva verket för jag bara en inre dialog. Resultatet blir ett ganska uttryckslöst PÅSKÖ-STATY-ANSIKTE som visserligen lyssnar, men som är helt ointagligt. Jag får ofta den där looken när jag är trött.

Monument

Förslag till monument: Den okände frilansarens grav.

Utelivslobotomi

Ibland vore det skönt om man kunde klippa av någon liten nervtråd och koppla ifrån den del av hjärnan som kallas Hängapåkrogencentrat.

Blickarnas bensin

Varje dag behöver vi tanka BLICKARNAS BENSIN från varandra. Lika viktigt som att ta emot blickar är att ge blickar. Förstå din egen bensinmackspotential!

2 månader - 100 bilder

100 pekboksbilder. Jag går igenom mina anteckningsböcker och inser att THERAPEUTIC PICTIONARY lätt kan bli ett livsprojekt...

Hum...

Jag har glömt bort vad jag ville säga med den här bilden. Förslag?

Riskexistensialisten

En RISKEXISTENSIALIST är en människa som lever livet lite mer än andra. Ofta med stora umbäranden - ibland med fara för sitt eget liv. Riskexistensialisten är både modig och dumdristig, skarpsynt och blåögd, realist och drömmare. Helt enkelt ett INTEGRITETSMONSTER som lever alla de liv vi andra knappt vågar drömma om. Tack.

Se sälen

Det är något särskilt när man får ögonkontakt med djur. En gång stod jag ensam på Skansen vid sälarnas damm. En säl kom upp ur vattnet alldeles intill räcket där jag stod och vi fick ögonkontakt - sälen och jag. Det kändes som om jag såg rätt in i sälen, som om vi plötsligt kände varann. Sen dess har jag alltid undrat - vad kände SÄLEN?

Garderobsskelett

Har man ett skelett i garderoben har man säkert flera. Vad heter dina?

Drömmen vs. Verkligheten

Gick förbi en filminspening i mitt kvarter och såg hur en kvinna med matkassar närmade sig den avspärrade inspelningsplatsen.
"Ursäkta, du får gå runt kvarteret, det pågår en filminspelning här", sa en av filmarbetarna till kvinnan. Kvinnans ögon mörknade. Hon klämde åt nävarna kring matkassarnas bärhandtag och marscherade in på det avspärrade området. "JAG GÅR HÄR HUR MYCKET JAG VILL! JAG BOR HÄR. TRALALA, VAD DET ÄR SKÖNT ATT GÅ PÅ SIN EGEN GATA!" Kvinnan gick demonstrativt mellan kameran och skådespelarna och hackade nästan hål i asfalten med klackarna. "JAG GÅR PÅ MIN EGEN TROTTOAR!". Sällan har jag sett konflikten mellan verklighet och dröm så tydligt.

Monster

Vid fyllda fyrtio är de flesta människor monster - utan att veta om det.

Niki's snorkel

Konstnärinnan Niki de Saint Phalle är mest känd för sin skulpturgrupp Paradiset utanför Moderna Museet. Hon gjorde sina skulpturer i sprutad PVC och för att slippa andas in de giftiga plasterna använde hon en flera meter lång snorkelslang - för att få frisk luft. Ibland, i relationer och jobbsammanhang, vill man ha en sån där SNORKEL.

Tandköttsskratt

När jag var liten mobbades jag för att mitt tandkött syns när jag skrattar. I flera år försökte jag hålla för munnen när jag skrattade eller helt enkelt hålla igen och inte skratta alls. Idag har jag väl kommit över det där. Dom gånger jag TANDKÖTTSSKRATTAR idag vet jag att jag är helt mig själv och trygg med det.

I strumpor bland skor

Många har varit med om det. Man är den ende som halkar runt i strumpor på en fest där alla andra har innerskor. Det är konstigt nog en känsla man har lite då och då - också i helt andra sammanhang - med eller utan strumpor.

I tryggt förvar

En del förhållanden trivs bäst i trygga lådan - inbäddade i isoleringschips.

Heliga barn

Jag stod på en perrong en gång när en overallklädd daghemsflock i neongula reflexvästar kom gående på en lång rad. Barnklädernas skrikiga färger stod ut i mängden av svartgråbruna pendlare. Deras röster, gap och skrik överröstade det mesta. Små färska fräscha människor med rena sinnen. Det kändes nästan som att det lyste omkring dem – små HELIGA BARN!

Imitera umgänge

Hon imiterar umgänge, imiterar samtal, fyller ut med lika delar babbel, blickar och skratt. Men ingenting blir egentligen sagt. Inte heller lär vi oss något om varandra. Och gemensamheterna uteblir. När hon går minns ingen av oss vad den andre sagt.

Taket har inga svar

Sedan jag flyttade hemifrån har jag x antal sömnlösa nätter legat och stirrat upp i x antal tak. En sak har jag lärt mig. Taket har inga svar.

Hjärtat på bordet!

Goda vänner måste med jämna mellanrum visa sina hjärtan (och innersta innersta) för varandra. Annars övergår vänskapen i något slags rollspel.

Nyheter

Så. Nu kan man kommentera bilderna även om man inte har konto på Blogger. Dessutom finns den här bloggen snart på engelska.

Trampmina

När det är för mycket, när man inte orkar mer, förvandlas man till en TRAMPMINA. En till grej och jag exploderar! Ofta drabbar trampminan oskyldiga – folk som kommit för nära och petat på en, med en fråga, något litet krav.

Hej!

Ser att jag postat 82 bilder/texter sen 21:a januari. Ska dra ner på tempot lite i veckan som kommer och nöja mig med att skicka EN bild per dag istället för tre eller fyra som jag gjort tidigare. Hursomhelst är det nära 300 som är inne här var dag. Roligt! Någon tyckte jag skulle göra en affisch av dom här bilderna (Jobbar på det!). Vill också passa på att tacka Emi Gunér, Fredrik Virtanen, Marianne Lindgren, Sascha, Camilla, Nina, Micke Kazarnowicz, Vandrarvild, Läsdagboken, Beta Alfa 2.0, Anita Rissler, Daniel Alsén och alla ni andra som länkat till min sida. TACK! (Snart ska jag lära mig hur man länkar till era sidor direkt i en sån här text...) Och kom ihåg: Kommentera mera! - C F H

Öppet huvud

Ibland, när han har druckit, blir han snabbt väldigt personlig och intim. De stora livsfrågorna, sanningarna, drömmarna, ångesten och alla de tusen frågorna. Allt, precis allt, kommer på en och samma gång. Hans innersta står på vid gavel. ÖPPET HUVUD.

Idag behöver jag se havet

Aboriginerna i Australien kallar det WALKABOUT. Plötsligt bryter någon upp och ger sig ut i landskapet, lite på måfå, mil efter mil. För att kontemplera eller för att lära känna omvärlden, så som den ser ut. En del har det där i sig. Folk borde beviljas ledighet för walkabouts närhelst andan faller på. ”Jo, chefen… IDAG BEHÖVER JAG SE HAVET.”

Paraboljag

PARABOLJAG tar in allt. Det blir oroligt ibland.

Give love - Receive love

GIVE LOVE - RECEIVE LOVE. Det är egentligen allt man behöver veta.

Helljus eller halvljus

Bilar har HELLJUS ELLER HALVLJUS. Jag tror vi ser vår tillvaro med olika ljus och intensitet. Ibland är jag osäker på vilka slags ögon som verkligen ser mest.

Olika växelspak

Alla har vi OLIKA VÄXELSPAK. Lever du ett liv med manuell växellåda? Eller kör du ett automatväxlat liv?

Barndomsminnesgisslan

Jag har många gånger hållts som BARNDOMSGISSLAN. Någon tar en med på en promenad Down Memory Lane/Mammas gata, samtidigt som han eller hon pekar och berättar. "I den där skogsdungen brukade vi gömma grannens fotboll" (Jag stirrar in i några björkar och tallar.) "Bakom dom där husen brukade vi binda hopprep om träden". Mhmm... "Här bodde en gubbe som alltid var ute med sin hund". Jaha...
Plöstligt stannar min guide, rycker tag i min arm och stirrar på marken framför sig. "Konstigt! Otroligt! Den här gångstigen var inte asfalterad förr!".

Nostalgi hämmar impuls

Stod på en flygplats och stressletade efter en pocket att läsa på planet, plockade åt mig Richard Ford’s Independence Day och började bläddra. Jag slog upp en sida på måfå, hamnade en bit in i romanen, och ögonen hamnade på fragmentet av en mening. Jag läste: "NOSTALGI HÄMMAR IMPULS".
Det var vad jag behövde höra där och just då.

Ser ut ur mig själv

Ibland känner jag det som att jag SER UT UR MIG SJÄLV. Som om hela min kropp var ett högt svajande torn. Jag tittar ut ur mitt ögonfönster. Långt där nere är fötterna. Det är snö på marken. Högerhanden ser ut att hålla i ett SL-kort. Ena foten ser ut att ta ett kliv in i en... buss. Jaha, och var ska detta sluta?

Klockradioguden

En del styrs av okända gudar. Själv regerades jag i flera år av KLOCKRADIOGUDEN. Om klockradioguden slog över från 00:14 till 00:15 när jag exakt hunnit räkna till siffran tio så skulle följande dag bli en bra dag. Det var knepiga år.

Förlösandet som aldrig kommer

En del verkar vänta, passivt, på något slags FÖRLÖSANDE SOM ALDRIG KOMMER. Ett telefonsamtal, en ursäkt, en försoning. Eller kanske en revansch, en triumf. De väntar ofta hela livet.

Drömfett

Vi märker inte (vill inte förstå) när våra drömmar och högsta livsönskningar övergår till att bli fett i våra kroppar. DRÖMFETT.

Arrogans med bröstmjölken

En del föds med naturlig arrogans. Jag tänker på Per som hade en röst som hade mycket av chef, bestämmande och makt i sig redan innan målbrottet. Rösten klämdes åt och tyglades till behärskning djupt nere i bröstkorgen, fick kraft och pondus på väg upp i strupen, klämdes åt med något arrogant och nasalt i munhålan för att slutligen ciseleras med överklass-s av hans vassa tunga. Hela Pers (och hans syskons) röstapparat var en släktklenod som gått i arv på mödernet – ARROGANS MED BRÖSTMJÖLKEN.

Materiell administration

En del fyller sitt liv med en slags MATERIELL ADMINISTRATION. Beställa nytt kök, måla om köksluckorna, ta ner bord från vinden, ställa undan stolar i magasin, beställa matchande rullgardiner, lägga ny takpapp, byta ut knoppar på lådorna, sätta tassar på fåtöljen. Ju större bostad, ju fler adresser, ju fler prylar – desto mer materiell administration. Relationerna till slagbord och skåpluckor fördjupas på bekostnad av relationerna till nära och kära.

Olösta surheter

Jag tycker inte om att ha en massa OLÖSTA SURHETER runtom i stan. Det kan vara människor som man av en eller annan anledning byter trottoar och sida av vägen för. Bannlysta kvarter, som någon gång förknippats med någon skuld, något ledset. Hela stadsdelar kan ha dålig Feng shui efter ouppklarade affärer och relationer. Jag vill ha de där små orosmolnen, surheterna, lösta. Ibland söker jag upp dem, de olycksaliga, och talar till dem. Försöker förstå, förtydliga något oklart, försöker plåstra eller bara be om ursäkt. Någon gång försvinner det olustiga, stadsdelarna öppnar sig igen och de mörkgrå kvarteren låses äntligen upp.
Luft. Ljus. Staden ligger öppen. Hurra! Trottoarerna är fria!

Secondhandsnackare

Det finns människor som uteslutande bjuder på SECONDHANDSNACK. De citerar vad andra sagt (eller gjort) – hela tiden. När jag möter en sådan secondhandsnackare vill jag fråga: "Men vem är du då? Vad tycker du? Varför denna rädsla att formulera en egen tanke?"

Från blomma till blomma

”Du är en sån som går från blomma till blomma” sa Pia till mig en gång, och jag förstod vad hon menade. Jag gick direkt i försvarsställning och tänkte: ”Är inte det en fas som alla borde ha någon gång i livet?”.

I varje cell

I mörkret, innan jag somnar, kan jag titta på mina händer, mina armar. Titta och tänka att nu sitter oron verkligen i hela kroppen. I varje por, I VARJE CELL.