Alla är hjältar

Jag har alltid haft som grundinställning att "Alla är hjältar". Med "hjälte" menar jag att vi alla gör så gott vi kan. Vi kommer inte ifrån vårt förflutna, våra gener, arv och miljö. När någon uppträder som en idiot, är svekfull eller bara obegriplig brukar jag tänka på just den personens bakgrund, barndom, historia - tänka att han eller hon bär sitt eget ok, och handlar därefter. jag kan känna ömhet för människors kämpande med sig själva och sina egna stories.
Men det håller ju inte i längden. En mördare, t ex, är väl knappast någon hjälte. Och människor kan väl göra en mängd handlingar gentemot andra som inte har någon koppling med deras egen historia. Eller?
"Alla är hjältar" är hursomhelst en inställning jag har och ett sätt att förstå och kanske "förmildra" människor och deras handlingar. Rätt eller fel.

Samtalsförstörare

Det finns människor som har en förmåga att prata sönder samtal i atomer. ASSOCIATIONSKLIPPARNA avbryter alla pågående samtal genom att plötsligt och oväntat associera sig ut ur varje samtalsämne. Så fort alla kring bordet hittat en ny gemensam tråd kommer associationsklipparna in och associerar till något de vill ha svar på - nu genast! Och så dör samtalet.

Andra, som t ex den monologaggressive DIALOGDÖDAREN, kan i samtalet ha ett slags dialog med sig själv, som kväver alla försök till samtalsutbyte. Dialogdödaren kan, omväxlande, komma med påståenden, frågor, svar, påståenden, utbroderingar, frågor... Och medan man tänker på den första frågan Dialogdödaren ställde har frågan redan hunnit bli en annan och sedan ytterligare en helt annan. Ungefär så här:
Dialogdödaren: "Har du körkort? Har du inte körkort? Hoppsan. Ahaaa, nu är det tydligen modernt att inte ha körkort. Hu så hemskt! Bil! Vem åker bil idag? År 2006? En granne till mig på landet använder traktorn till affären. Men det kanske inte är något för dig? Va? Kom igen nu. Traktor! Du kanske borde ta traktorkort? Det skulle se snyggt ut. Köra traktor på Östermalm. Ja, du skulle i alla fall utmärka dig i kvarteret. Där kommer "Traktor-mannen!" Du skulle bli känd. Vill du bli känd? Joo, erkänn nu. (viskar) Herregud jag förstår inte varför det är pinsamt att vilja vara känd? Vet du? Skulle inte du vilja vara känd? Som, låt säga, Bingo Rimér? Va?"

Det finns fler samtalsförstörare:

SYREFÖRBRUKAREN (Nära släkt med Dialogdödaren) tar över alla ämnen och gör dem till sina. Och kan hålla på i evigheter, på ganska lösa grunder, eftersom Syreförbrukaren ofta är den som vet minst i ämnet.

ÄMNESMÄSTRAREN, vill hålla i rodret för VAD som skall avhandlas i samtalet. Ve den som viker av från kursen!

CHOCKAREN, kastar in ämnen som är icke-PK. Ämnen som provocerar. Hela tiden. Flyktingpolitik, organdonationer, abort, dödshjälp - även i ett samtal som från början handlade om typ "vädret". Samtalen dör garanterat – av ren utmattning.

FLYGANDE HOLLÄNDAREN, sitter och tänker på något alla pratade om för en halvtimme sedan och fortsätter komma med funderingar kring ämnet - trots att alla nu pratar om något helt annat. Samtalsförvirrande och samtalsdödande.

STOPPBLOCKET, har en negativ attityd och en ovilja att hålla varje pågående samtal vid liv. Ordkarg och kärv - ofta blyg. Svarar oftast: "Nej det vet jag inte" eller helt enkelt bara "Nej" på varje fråga.

FLUGVIKTAREN förhåller sig fjäderlätt till alla samtal. Ofta lider de också av distraktions-autism. Allt ovidkommande är skäl nog att avbryta samtal. T ex en hund som går genom rummet eller någon som kommer tillbaka till bordet för att sätta sig. Ibland är en tavla som hänger snett viktigare än all samtalssamvaro i världen.

Helfigursspegel

Jag tycker ibland att man borde ordinera folk att se sig själva i spegeln. Det finns nämligen, tycker jag, ett spegeltittande som inte bygger på fåfänga eller osund narcissism. Det handlar om att se sig själv och att verkligen möta sin egen blick. Visst kan det vara deppigt om man inte är på världens bästa humör – att stå och stirra på sig själv. Men man kan också se sig själv på ett lättare, mer okritiskt, mindre granskande sätt. "Där är jag! Där är han mitt liv handlar om!" Jag tror att många människor fastnar djupt inne i sig själva, så pass mycket att de helt förlorar den sida som vätter mot själva livet.

Skuldenergi

Människor som ständigt går och känner skuld bär också ofta på oanade krafter. Skuldenergi.
Den som känner skuld kan gå oerhört långa sträckor, istället för att ta buss eller T-bana. Uppförsbackar, umbäranden, strapatser – inga problem. Den som känner skuld straffar sig själv. Den som känner skuld hjälper också gärna till med tyngsta lasset vid flytten. "Jag tar teven! Jag ska bara ha det här. Det är rätt åt mig!" Den som känner skuld tar på sig mer än han/hon klarar av och utför vad han/hon åtagit sig noggrant på gränsen till nitiskt. Allt för att på något sätt (oftast omedvetet) sona sitt "brott" – sin skuld.

Trädgårdstomtar

En vän var som besatt av sina föräldrar – vad de gjort och inte gjort – hur de hade påverkat henne under uppväxten, gjort henne till den hon blivit. Föräldrarna var "förgörarna". Försöken att hitta sig själv, sortera vad som var bra och vad som var dåligt, vad som var negativ föräldrapåverkan från uppväxten, blev en heltidssysselsättning. Ofta kom min vän till slutsatsen att för alltid bryta med sina föräldrar – men likväl åkte hon en gång i veckan på söndagsmiddag i föräldrahemmet. Och sov över i sitt gamla flickrum.
Hon fortsatte att älta ämnet – den stulna barndomen. Trött av de ändlösa utläggningarna om saker som hänt för nästan 40 år sedan försökte jag få henne att "avladda" föräldrarna, som dessutom börjat bli gamla och skröpliga. "Se dem som trädgårdstomtar", sa jag. "Trädgårdstomtar – som inte har någon gemensam historia med dig. Trädgårdstomtar gör ingen illa. Tala till din mamma som till en trädgårdstomte". Jag är inte säker, men jag tror faktiskt att det kanske hjälpte henne – lite.

Navelsträngar

Har du klippt navelsträngen till dina föräldrar? Om inte – Vilken näring får du genom den? Och hur lång/kort är den? Kan en människa ha flera navelsträngar? Till chefen? Till tjejen? Berätta!

Om Pez-skratt och annat

Jag har en vän som skrattar som en Pez-automat – ni vet de där godisbehållarna som brukar ha olika huvuden typ Shrek, Pikachu, Tom & Jerry. Han böjer huvudet rakt bakåt i 45 graders vinkel – och skrattar – och det är nästan så jag väntar mig att en Pez med citronsmak ska uppenbara sig i det öppna gapet. Jag brukar ofta göra mig en "fylligare" tredimensionell bild av folk omkring mig. Tänker mig dom som lerklumpar – hur jag skulle knåda till dem om de var utav modelllera. En del ser mer ut att vara täljda med kniv. Andra påminner om en mix av olika kända personer. Ju mer jag känner hur någon ser ut desto lättare har jag att känna (tror jag) hur han/hon känner. Ett sätt att ta in HELA personen.

Människans bästa vän – Dammråttan

De rena vita hemmen har dominerat heminredningsreportagen och mäklarannonserna länge nu. Vitt vitt vitt. Köken ser ut som obduktionssalar, matsalarna ser ut som konferensrum och vardagsrummen påminner mer om en hotellobby än ett rum som verkligen är "var dags rum". Varför måste allt vara så perfekt, så "cleant", så dammfritt?
Ju mer vi strävar efter det perfekta livet, desto känsligare blir vi för störningar. Vinringarna på vita bordet, parkeringsskadorna på nya dyra bilen, olivoljan på bluslinningen... Små irriterande fläckar som också hotar något djupt inombords. (Puh, det här är ett STORT ämne).
När jag möter någon som ägnar en stor del av sin vakna tid till att hålla undan kaffepulvrets små svarta prickar från den blanka vita köksbänken undrar jag ju naturligtvis: Hur skulle denna person klara större motgångar? Plötslig ofrivillig arbetslöshet? En oväntad skilsmässa? Slutsats: Människor som inte är rädda för dammråttor har en större chans att tackla livets små och stora motgångar på ett bra sätt.

Gosa med problemen

Till en del vill man på något sätt viska, försiktigt: ”Gosa inte med problemen – Gör dem inte till en snuttefilt”. Ibland tenderar de egna kriserna och sorgerna att bli en stor del av identiteten; ”Den Svikna”, ”Den Tjocka”, ”Den Lämnade”, ”Den Utblottade”, ”Det Svarta Fåret”, ”Missbrukaren”. Utan kriserna och sorgerna – ingen identitet. Jo, ibland får jag nästan känslan av att folk koketterar med sin egen olycka. Man vattnar lite på den, då och då, som på en hängig pelargon. Man kramar ångesten som en trasig nalle…
Eller handlar det om ett bakvänt sätt att bygga upp självförtroendet? Man bygger ett bedrägligt, men dock, självförtroende – just på de egna problemen? Att gosa med problemen kanske är en del av den starka livskraften? ”Jag mår dåligt. Jag vet att jag mår dåligt. Jag vet varför jag mår dåligt. Och en dag ska jag banne mig inte må dåligt!”

Personliga tillhörigheter

Vi ser den ibland på film – lådan med de personliga tillhörigheterna. Ofta är det den döde, nyss överkörde, huvudrollsinnehavaren, vars personliga ägodelar stuvats ner i en låda som ska överlämnas till närmast anhörig. Eller också är det när brottslingen checkar ut efter tjugofem år i fängelse och får tillbaka sitt halvtomma ciggpaket och sina förvaringsskåpsnycklar i en brun kartong. Ibland (inte ofta) brukar jag tänka på vad som skulle ligga i min låda. Eller framför allt vad som INTE borde ligga där. Inte DEN anteckningsboken. Inte DOM H&M-kalsongerna...

Avbrytare

En del avbryter oss andra - jämt. Och så håller dom på, typ hela livet. De uppfattar aldrig helheten av dialogen i ett samtal. Kanske för att de är bäst på monologer. Kanske tror de att bara de egna tankarna, det egna snacket, räcker...
Sätt avbrytarna på avbrytarbänken!

Verkligt viktiga vägskäl

Jag blundar och tänker efter – hur många verkligt viktiga vägskäl har jag stått vid i mitt liv? De verkligt viktiga vägskälen handlar väl oftast om val av yrke, jobb, relation, barn, boende, sätt att leva. Jag blundar igen. Hur har det egentligen sett ut då jag stått inför ett sådant vägskäl? Har jag tvekat, grubblat, ställt det ena mot det andra? Eller har jag bara valt väg lite hursomhelst och sorglöst flanerat vidare?
Jag har aldrig ångrat att jag ibland tagit den smala slingrande stigen istället för autobahn. har aldrig ältat att jag gjort ett visst val vid ett visst tillfälle i livet. Men jag tror det är bra att känna till vilka vägskälen varit och hur det sett ut då man stått inför dem. Vad tror ni?

Rädslan för de långa stegen

Rädslan att bli avvisad kan ta sig många uttryck. En del hamnar snabbt i djupa svackor när svaret på ett sms eller mail dröjer. Någon känner av det inre mörkret när han eller hon upplever att ingen skrattar åt alla de roliga skämten. Andra är paranoida av känslan att inte bli lyssnade till. Åter andra känner sig lämnade och förbigångna då partnern tar täten och går, som det tycks, lite snabbare på trottoaren. Rädslan för de långa stegen.
Hur kommer det sig att vi kan vara så känsliga för att bli avvisade? Det handlar om det mest grundläggande. Rädslan att plötsligt upptäcka sig själv som varandes ensam. Rädslan att bli lämnad.

Varifrån kommer texten?

När jag läser något, vadsomhelst, eller skriver själv brukar jag fundera över VARIFRÅN detta skrivna kommer. Hur det blivit till och vad som är drivkraften bakom. Är det skrivet med hjärtat eller hjärnan? Är det gripet ur luften, en del av samtiden eller fria fantasier? Är det "äkta" eller en kallhamrad skrivbordsprodukt? Hur beräknande är texten? Hur mycket egen eller hur mycket andras är texten? Blir texten till i huvudet? På väg från huvudet till handen? Eller blir den till i den stund handen nuddar tangenterna eller pennan snuddar vid pappret? Det kanske är handen som skriver? Eller kan texter bara bli till ur ett absolut ingenting?

Ny start. Ny höst.

Sommarlovet innan jag började i sjuan hade jag planerat att jag skulle komma tillbaka till klassen som rökare. Skolans första dag skulle jag direkt gå och ställa mig med de andra rökarna i rökrutan och dra det djupaste halsbloss någon sett. Utan att blinka. Ja, från och med den dagen skulle jag höra till de tuffa, vara en helt annan, tänkte jag.
Så blev det inte. Det kändes bra som idé i huvet, men väl tillbaka i skolan kändes det onaturligt och konstigt. Och man kan ju inte börja bli tuff den andra veckan på höstterminen.
På samma sätt minns jag att vi var några på reklamskolan som pratade om att byta identitet efter sommaren. Jag skulle inte heta Carl Fredrik Holtermann längre, utan rätt och slätt kalla mig "Lucky", och vara en helt annan. Jag skulle alltid gå i en storblommig utanpåskjorta, ha rakat huvud, militärshorts och 18-håls Dr Martens.
Så blev det inte.

Att planera att vara en helt annan efter sommaren är ingen ovanlig tanke. I Stockholm, i september, känns det i hela stan. Alla är tillbaka med sina vässade nya höst-jag, sommarladdade med större självförtroende och beväpnade till tänderna med nya jobb- och livsstrategier. Ungefär.

Därför stannar jag helst kvar på landet, så länge som möjligt, och väntar tills jag-stressen lagt sig.