Ibland förstår man inte hur mycket man härbärgerar inom sig, förrän näsblodet kommer. Oro, stress, skuld... allt faller i små röda droppar över tangentbordet. Det inre blir plötsligt synligt.
6 kommentarer:
Anonym
sa...
snusförnuftet predikar att blod blir svett när skuld blir ansvar-
Ännu en intressant tanke. Jag har ganska lätt att få näsblod men jag är inte riktigt säker på om det ibland kan vara för stress. Ibland måste man helt enkelt bara blöda lite.
ok, vi får väl se hur jag lyckas med att stanna här...sedan dina åtgärder mot spam osv...
Jag hette tidigare nåt annat - hade en blogg om först min cancer och senare om massor av annat! Har kommenterat mycket mycket ofta i din blogg..
Bland annat handlade min förra blogg om min pappa den galne jazzmusikern...men efter att min släkt tvingat mig (mer eller mindre) att släcka ned den bloggen har jag nu försökt öppna en ny, och du är välkommen dit...vi får väl se vad livet har i sin beredskap?
2006, den 1 mars, hade pappa 29 dagar kvar att leva. Eller, iallafall nästan 29 dagar. Kvällen den sista dagen fick han aldrig vara med om. Inte för att den var mycket att ha. Jag hade, som tur var, ingen aning om att nedräkningen hade börjat på alldeles riktigt allvar. Jag var förkyld och hemma från jobbet, idag för ett år sedan. Missade ett möte som jag skulle ha haft klockan 10 på morgonen. Hade en preliminär träff inbokad med en bekant på kvällen. Förmodar att jag bokade av den.
Den 5 mars fyllde min svägerska år. Den 8 mars fick min bästa kompis barn. Den 13 mars var det brors tur att bli äldre. När jag tittar i kalendern för mars 2006 ser jag att jag hade 11 jobbmöten, 7 kompisgrejor och 1 fredagsöl inbokade.
Jag sparade alla pappas sms under mars månad. Med risk för att låta som rainman kan jag rapportera 11 sms.
Han gillade inte att vi grät, jag och min bror, så han sa att om vi inte kunde låta bli det fick vi inte hälsa på. Jag nöjde mig således med att skicka små hälsningar via andra. Bror är av hårdare virke.
För ett år sedan, om 29 dagar, fick jag träffa honom för sista gången. Jag grät inte så han såg utan vi sa hejdå på ett ganska lättsamt sätt.
-"Är det dags nu" frågade jag. -"Ja, nu är det dags" sa pappa. -"Tack för det här livet då" så jag. "Jag älskar dig" sa jag. -"Du är en bra tjej" sa han. "Nu är mina Nikebrallor dina" sa han.
Det var det. Pappa log. Och så rullade han litet med ögonen. Sedan blev han medvetslös. Resten av familjen drack kaffe i allrummet. Jag tog in kaffe till pappa och tänkte att han kanske kan känna lukten av det fast han är medvetslös. Pappa gillade kaffe. Sedan dog han, mitt framför näsan på mig.
Om 29 dagar är det en fredag. Kanske tar jag mig friheten att gråta litet då. Nu när han inte kan protestera längre.
6 kommentarer:
snusförnuftet predikar att blod blir svett när skuld blir ansvar-
Orättvist! Jag har aldrig blödit näsblod så jag vet inte hur det känns.
Ännu en intressant tanke. Jag har ganska lätt att få näsblod men jag är inte riktigt säker på om det ibland kan vara för stress. Ibland måste man helt enkelt bara blöda lite.
Läskigt det där med stressnäsblod. Sambon mår inte bra när han får näsblod ofta.
Som tjej kan man undra några dagar i månaden hur mycket blod man kan förlora utan att det är farligt.
ok, vi får väl se hur jag lyckas med att stanna här...sedan dina åtgärder mot spam osv...
Jag hette tidigare nåt annat - hade en blogg om först min cancer och senare om massor av annat! Har kommenterat mycket mycket ofta i din blogg..
Bland annat handlade min förra blogg om min pappa den galne jazzmusikern...men efter att min släkt tvingat mig (mer eller mindre) att släcka ned den bloggen har jag nu försökt öppna en ny, och du är välkommen dit...vi får väl se vad livet har i sin beredskap?
välkommen...
2006, den 1 mars, hade pappa 29 dagar kvar att leva. Eller, iallafall nästan 29 dagar. Kvällen den sista dagen fick han aldrig vara med om. Inte för att den var mycket att ha. Jag hade, som tur var, ingen aning om att nedräkningen hade börjat på alldeles riktigt allvar. Jag var förkyld och hemma från jobbet, idag för ett år sedan. Missade ett möte som jag skulle ha haft klockan 10 på morgonen. Hade en preliminär träff inbokad med en bekant på kvällen. Förmodar att jag bokade av den.
Den 5 mars fyllde min svägerska år. Den 8 mars fick min bästa kompis barn. Den 13 mars var det brors tur att bli äldre. När jag tittar i kalendern för mars 2006 ser jag att jag hade 11 jobbmöten, 7 kompisgrejor och 1 fredagsöl inbokade.
Jag sparade alla pappas sms under mars månad. Med risk för att låta som rainman kan jag rapportera 11 sms.
Han gillade inte att vi grät, jag och min bror, så han sa att om vi inte kunde låta bli det fick vi inte hälsa på. Jag nöjde mig således med att skicka små hälsningar via andra. Bror är av hårdare virke.
För ett år sedan, om 29 dagar, fick jag träffa honom för sista gången. Jag grät inte så han såg utan vi sa hejdå på ett ganska lättsamt sätt.
-"Är det dags nu" frågade jag.
-"Ja, nu är det dags" sa pappa.
-"Tack för det här livet då" så jag. "Jag älskar dig" sa jag.
-"Du är en bra tjej" sa han. "Nu är mina Nikebrallor dina" sa han.
Det var det. Pappa log. Och så rullade han litet med ögonen. Sedan blev han medvetslös. Resten av familjen drack kaffe i allrummet. Jag tog in kaffe till pappa och tänkte att han kanske kan känna lukten av det fast han är medvetslös. Pappa gillade kaffe. Sedan dog han, mitt framför näsan på mig.
Om 29 dagar är det en fredag. Kanske tar jag mig friheten att gråta litet då. Nu när han inte kan protestera längre.
Skicka en kommentar